Av Olle Hjern

Nya Kyrkan är en benämning för de människor här i världen som på något sätt har låtit sig präglas av den märklige svensken Emanuel Swedenborgs (1688-1772) personliga arv och skrivna budskap.

Emanuel Swedenborg

Änglavärlden var alltid föremål för Swedbergs starka intresse, liksom fallet kom att bli för sonen Emanuel. Fadern skrev många rörande psalmer om änglarna och där han särskilt betonade deras roll som gudomliga skyddsvakter och som verkställare av den gudomliga försynens avsikter. En gång blev också Swedberg enligt sin levernesbeskrivning i ett drömtillstånd mottagen och hedrad ibland dem. Han hade för övrigt samma uppfattning om änglarnas ursprung som senare sin son: de har alla varit människor i någon bebodd jordevärld. Swedberg han snart att bli både teologiprofessor i Uppsala och biskop i Skara och gav nog inte upp sina stora förhoppningar rörande sin son, trots att denne i hög grad tycktes avvika från den planerade teologiska studiebanan.

Säkerligen hade den unge Emanuel redan tidigt dragits till även naturvetenskapen genom den privatundervisning som han erhöll av sin något äldre vän och kusin Johan Moraeus, läkare, stadsfysikus i Falun. Denne kom i besittning av släktegendomen Sweden nära Falun där Emanuel måste ha vistats åtskilligt och där man ännu kan beskåda den rikt utsmyckade bröllopssal där hans dotter Sara vigdes med den unge Carl Linnaeus (Carl von Linné). Jesper Swedberg utnämndes efterhand till teologiprofessor i Uppsala, och det var rätt naturligt att sonen Emanuel redan vid nio års ålder blev inskriven som student vid universitetet. Där fanns onekligen också de bästa privatlärarna, en uppgift som professorer och äldre studenter tävlade om att få. 1709 fick Emanuel disputera på en samling texter i stoisk filosofi, av de romerska filosoferna Seneca och Publius Syrus Mimus plus vissa tillägg av Erasmus av Rotterdam, allt på latin och grekiska, med disputationsprov på latin. Kanske hade texterna här sammanställts av Emanuel själv, kanske av hans professor.

Nu hade fadern Jesper utnämnts till biskop i Skara i Västergötland, och här börjar Emanuel med all iver att under en tid studera vad han kunde upptäcka av sällsamma företeelser i naturen. Han kunde snart upptäcka rester av döda vattendjur högt uppe på land, men var länge nöjd med förklaringen att det rörde sig om rester efter syndafloden. Mest bekant är väl de på Kinnekulle påträffade resterna av en val. I övrigt såg han i naturen rester av en forntida vegetation i Sverige med betydligt mildare klimat än senare. Han höll med sin gamle lärare Olof Rydbeck i Uppsala att vi i Norden en gång hade ett rent paradis då jorden roterade snabbare och ”guldfrukter” ymnigt växte här. Senare vidhöll han något liknande men tog avstånd från anknytningarna till bibelns bokstav.

Han hette ju då ännu Emanuel Swedberg och kunde givetvis ha fullföljt sina studier i enlighet med sin fars önskemål, men hans nära vänkrets i Uppsala, med svågern Erik Benzelius som centralperson, kom nu att bilda ett collegium curiosorum, ”de nyfiknas kollegium”, vars strävan efter att samla allt nyare vetande på lärdomens område i högsta grad delades av Emanuel. Han åtog sig att arbeta för dessa en längre tid i England, i London, men i sin iver att komma in i landet överträdde han vissa karantänsbestämmelser, vilket tydligen kunde ha kostat honom en dödsdom. Uppsalakretsens inställning till landets konung var tydligen tämligen ambivalent, medan kungen på allt sätt sökte stöd för sina planer på teknikens utveckling. I synnerhet kom kungen att intressera sig för en av kollegiets medlemmar: Christopher Polhem, vårt lands utan jämförelse främste ingenjör vid denna tid. Emanuel Swedberg blev snart Polhems nära assistent, och de arbetade med teknisk utveckling och med diverse uppfinningar, allt föremål för kungens stora intresse. Han fick hjälp med enastående skickligt planerade transporter av fartyg under kriget i Norden, och allt tyder på att han ville engagera den unge Emanuel för det fortsatta kriget. De tre hade då konfererat med varandra i Lund, och kungen hade givit sitt stöd åt deras tidskrift ”Daedalus Hyperboreus” där både ett flygplansprojekt ”tyngre än luften” och lagar för tankeöverföring människor emellan kunde presenteras. Dessutom kom kungen att utnämna Emanuel till assessor i det för landets näringar viktiga Bergskollegium, för Emanuel dock länge en hederspost utan avlöning. Skottet mot konungen i Fredrikshald i Norge den 30 november 1718 förändrade dock mycket.

Något mycket viktigt hände dock snart för Emanuels del: Den regerande drottningen Ulrika Eleonora, Karl XII:s syster, upphöjde honom i adligt stånd, både enligt en regel för barnen i biskopsfamiljer och på grund av hans ställning som assessor i Bergskollegium. Han tog nu plats som huvudman för ätten Swedenborg i den svenska riksdagens riddarhus där han skulle förbli en aktiv medlem i omkring femtio år.

De närmaste åren därefter bör ha varit socialt och ekonomiskt tryggare för Emanuel Swedenborg än de tidigare. Hans egen mor hade dött tidigt men han måste ha varit en verklig favorit hos sin styvmor, av den förmögna släkten Bergius, och han blev hennes universalarvinge. Som ofta är fallet blev det då rättstvist med andra släktingar rörande arvet, men uppgörelser kunde ske. Efter att en tid ha bott hos sin syster Hedvig och hennes man Lars Bentzelstjerna vid Brunkebergstorg i Stockholm, också han en kollega vid Bergskollegium, fick Swedenborg en egen stor lägenhet vid Stora Nygatan 7 i Stockholm, där han också hade en betjänt vid namn Olof.

Swedenborg kom tidigt att älska ”nyttornas rike” och såg klart sambandet mellan en kommande välfärd och tekniska och ekonomiska reformer i tänkandet inom stat och samhällen. Konung Karl hade i högsta grad stimulerat hans tankar rörande nya räknemetoder och räknesätt  aktuella genom begynnande krav på deklaration av medborgarnas inkomster och utnyttjande av alla tänkbara skatteobjekt under den onekligen svåra tiden. David Dunér har nyligen i en lysande avhandling påpekat att Emanuel Swedenborg efter kungens död tycks ha förlorat intresset för deras gemensamma räkneexperiment och lät publicera en stark appell för tiotalet i allt räknande, inte minst, som han påpekade, i samband med skatteuppbörden hos den vanliga medborgaren. Det tog dock cirka 150 år för decimalsystemet att slå igenom i Sverige.

Swedenborg sökte utan tvivel att plikttroget fullfölja sin påbörjade tjänstgöring vid det viktiga Bergskollegium. Arbetsdagen var då längre än nu, och någon lördagsledighet var det inte tal om. Swedenborg blev också gruvinspektör, vilket innebar många resor till förfädernas hembygd i Dalarna. Han undgick inte att beröras av gruvarbetarnas eländiga sociala förhållanden. Snart tillkom också perioder av tjänstledighet för synnerligen väl använda perioder i studier i skilda delar av den europeiska kontinenten. Kusinen fick som nämnts egendomen Sweden som familjearv, men Emanuel Swedenborg fick i gengäld på samma sätt Starbo vid sjön Väsman nära Ludvika i södra Dalarna. Efter några decennier sålde han Starbo och köpte en malmgård vid Hornsgatan i Stockholm, vilken snart blev hans permanenta bostad.

Samtidigt med ämbetsgöromålen fortsatte Swedenborg sin intensiva strävan efter att inhämta och sammanfatta allt tillgängligt mänskligt vetande eller att förena de filosofiska principerna hos antikens vise med den allra modernaste tekniken med alla dess nya uppfinningar. Drömdagboken från 1740-talets början avspeglar hans energiska kamp för att erövra nya områden av vetande, att söka efter den mänskliga tillvarons verkliga djupdimensioner. Han sökte efter skapelsens struktur, gjorde grundliga analyser av den mänskliga kroppen och hela naturens värld. Allt i denna tycktes korrespondera mot något högre, och i uttrycksfyllda bilder såg han hela jordens, allt livs och alla världars underbara sammanhang. I Stockholm levde han till det yttre i en fridfull samvaro med vänner, grannar och ett fåtal tjänare.

Bland dessa anlitade han gärna ett gift par, ”trädgårdsmästarparet” för att ordna hushållsbestyren, och då han på grund av sin arbetsintensitet inte ville bli störd frestades han att slarva med maten och nöja sig med att bara förse sig med semlor och kaffe. Samtidigt vet vi att han också kunde utnyttja ett av stadens bättre offentliga ställen, den Gyldene Freden i staden mellan broarna.

I de matematiska och geometriska figurerna tyckte han sig kunna se något som visade hän emot en transcendental värld, ”evigt sann och oberoende av det mänskliga” (David Dunér) vilken drar vår blick till det gudomliga, till den fullkomliga sköna och gudomliga. Alla mänskliga funktioner och själva den mänskliga själen fungerade enligt Swedenborg som maskiner, men maskiner med högre liv. Mycken möda ägnade Swedenborg under denna sin tidigare period åt att för de mänskliga sinnena bevisa själens odödlighet.

Alla naturens fenomen blev för Swedenborg liksom ekotempel och spegelsalar som vittnade om en djupare verklighet. Hela världen tycktes då tala ett slags ”hieroglyfiskt” språk, genom metaforer, korrespondenser och sinnesanalogier. Swedenborg skrev de ofullbordade utkasten ”hieroglyfisk klav” vars symbolvärld nära påminner om densamma i den franske skalden Baudelaires stora dikt ”Les Correspondences”.

År 1734 blev ett viktigt år för Swedenborg. Då publicerades i Leipzig med kurfurstens stöd de tre stora volymerna av Swedenborgs ”Opera Philosophica et Mineralia”, en volym, ”Principia” om världsskapelsens principer, och två mineralogiska, ”De Ferro”, ”Om Järnet” och en tredje volym ”De Cupro”, ”Om Kopparen”. I dessa ser vi bl.a. bilder och beskrivningar av fossiler jämte skildringar av metoderna för att bäst hämta upp de dyrbara metallerna, särskilt kopparen i Falu gruva.

Swedenborg besökte detta år Leipzig och måste där ha haft många givande kontakter med människor, troligen också med en annan av kurfurstens stipendiater detta år, Johan Sebastian Bach. Som riksdagsman och medlem av det s.k. sekreta utskottet i Stockholm lyckades han också nu förhindra ett nytt krig med Ryssland. I samband härmed blev han också intagen i den ryska vetenskapsakademien i S:t Petersburg.

David Dunér har påpekat att det i Bachs partitur döljer sig ett metaforiskt tänkande, helt i Swedenborgs anda, och ”talmystik, esoteriska, hemliga tecken” (sid. 183).

Någon känd brytning med den tidigare medarbetaren Christopher Polhem känner vi inte till, och säkerligen följde Swedenborg uppmärksamt Polhems arbete med Slussen i Stockholm. När Polhem dör år 1751 vid nästan nittio års ålder går Swedenborg med i begravningståget och är närvarande vid jordfästningen i Maria Magdalena kyrka vid Hornsgatan på söder i Stockholm. Från den osynliga världen ber den outtröttlige forskaren Emanuel Swedenborg att för en stund få långa hans jordiska syn och hörsel för att kunna tillgodogöra sig vad den förrättande prästen säger. Han får höra att han skall sova intill uppståndelsen på den yttersta dagen. Då får han nog av det erbarmliga budskapet. Så berättar Swedenborg i sin andliga dagbok. Han hade ju samarbetat mycket med Polhem i dennes verkstad i Stjärnsund i östra Dalarna och träffade nu säkerligen hans dotter Emerentia, i praktiken faderns efterträdare som kraftfull ledare för Stjärnsund, jämte andra eventuella kolleger därifrån. Emanuel hade ju väl lärt känna och uppskatta Polhems döttrar Maria och Emerentia och även inom familjen fått löfte om den senares hand. Han lärde också känna dottern till en annan av Polhems medarbetare, Elisabet Stjernkrona, senare gift Gyllenborg. Den senare kontakten bestod till efter Gyllenborgs död, varefter hon tycks ha kommit in i ett mycket nära förhållande till Emanuel Swedenborg. Han gav henne hjälp vid hennes makes förödande konkurs genom vilken Swedenborg själv hade gjort förluster. Polhems döttrar var snart ur bilden som Swedenborgs tilltänkta, och han förblev ogift intill sin död. Likaledes blev det ett kärvare förhållande familjerna emellan, och det yrkesmässiga samarbetet hade snart upphört.

Säkerligen möttes Swedenborg och Polhem åter då de år 1739 av ordföranden Carl von Linné välkomnades och bekräftades som medlemmar av den nyinrättade kungliga vetenskapsakademien. Han ville alltid förbli vetenskapen trogen, medarbetade i vetenskapsakademiens skriftserie och utgav sent nya upplagor av sina tidiga arbeten om att finna longituden och om farorna i det svenska myntets ”förnedring och förhöjning”. I Principia-verket anger han det första i skapelsen, gränsen mellan det oändliga och det ändliga, med begreppet den matematiska punkten. Han ansluter sig till filosofen Cartesius lära om världsalltet. Punkten har ett Janus-ansikte som samtidigt skådar till de oändliga, det totalt obegränsade, som till den begynnande materiella skapelsen.

Så småningom fann Swedenborg emellertid att studiet av de geometriska och matematiska lagarna inte var tillräckligt för att kunna tränga in i tillvarons verkliga djupdimension och bevisa människans andliga natur och hennes liv efter den materiella kroppens död. Swedenborg hade annars trängt djupt in i studiet av det mänskliga psyket och hade på ett förunderligt sätt lyckats lokalisera det mänskliga psykets aktiviteter till särskilda hjärncentra.

Swedenborgs dagboksanteckningar från 1740-talet vittnar om en svår kris, fylld av jordiska frestelser men också av himmelsk närvaro och av gudomlig uppenbarelse. Han kommer i mörker och desperation rörande sina forskningsresultat men styrks och befrias i sitt inre av högst påtagliga Kristus-visioner och upplevelser av kallelse till ett högre värv. Nära vanlig pensionsålder begär han dock nu förtidspension från sin tjänst i Bergskollegium och beviljas sådan. Budskapet om människans odödlighet och om den gudomliga verkligheten bakom alla jordiska bilder kommer nu till honom som uppenbarelse, vilken också kan förnuftsmässigt bekräftas. I kraft av uppenbarelsen fick han nu erfara hur allt i vår lilla värld vittnade om en högre och osynligt, en himmelsk och gudomlig värld. Han fick också klart för sig att den ende och evige guden hade tagit mänsklig gestalt i Jesus Kristus, och att de skrifter som vittnade om detta här i världen, i egenskap av Ordet från samme Gud, kunde tydas till den inre mening som fanns under själva bokstaven.

Källan till denna kunskap var framför allt ett intensivt studium av de bibliska skrifterna själva, även på grundspråken och i latinska översättningar. Mängder av outgivna men ofta kommenterade manuskript vittnar om detta. I övrigt skulle det vara rätt omöjligt att förneka, att Swedenborg tagit intryck av tillgängliga lärdomstraditioner.

I en artikel i Nordisk Familjeboks upplaga av år 1918 sammanfattar A. F. Åkerberg och Hjalmar Holmquist följande:

”En särskild plats torde den senmedeltida judiska mystiken, kabbala, och dess utgestaltning hos Pico della Mirandola ha intagit för Swedenborg. Från kabbala (och nyplatonismen) hämtade han 174042 det för hans åskådning mest konstitutiva elementet, korrespondensläran, som han utvecklade i manuskriptet Clavis Hieroglyphica (1741). Enligt denna är varje naturligt ting en representant av ett andligt ting och detta av ett gudomligt. Allt som synes på jordklotet är motsvarigheter till andliga ting och affekter, djur-, växt- och mineralriket, hus, maträtter, kläder, människans ansikte, tal och åtbörder, dimma, regn, blixt o.s.v. i oändlighet; oxar och stutar svarar mot det naturliga sinnets böjelser, får och lamm mot det andliga sinnets o.s.v.”

Martin Lamm och Inge Jonsson har i sina arbeten ytterligare belyst dessa sidor hos Swedenborg. 1749 lät Swedenborg i London publicera en stor volym på latin med titeln ”Arcana Coelestia”, ”Himmelska Mysterier”, den första i en serie utläggningar av Första och Andra Mosebok, utlagda i enlighet med korrespondensernas allegoriska eller symboliska system. Till stor del ses här bibeltexten som rent symbolisk, exempelvis skapelsedagarna och urhistorien: De sju skapelsedagarna handlade enligt Swedenborg om den från själviskheten omvända människans nyskapelse i sju olika steg. Patriarkberättelserna med Abrahams längtan efter en son och sonens födelse efter en änglauppenbarelse handlade om Herrens gudomliga människonaturs substantiella inträde här i världen i Jesus Kristus, det centrum vilket även de mest motbjudande skildringarna i bibelns bokstav djupast sett handlade om. Berättelsen om Abrahams offer av sin son skulle på samma sätt vittna om att sanningens väg för en människa här i världen kunde bli en korsets väg, en frestelsernas, lidandets och dödens, men också uppståndelsens och den nya födelsens väg, det eviga hoppets väg. Krig och fiender översätts då till våra egna inre fiender för att undvika ”förakt för andra i jämförelse med oss själva”  ett vanligt uttryck hos Swedenborg. Utan inre rannsakan i djupaste överensstämmelse med förnuft och samvete blir ett förvärv av all djupare andlighet omöjligt. I vår tillbedjan av den gudomlige Kristus, av det för vår förnimmelse tillgängliga gudomliga mänskliga, ursprunget för varje människoform, nedstiger Herrens ande i oss, i samma mån som vi vill göra det goda, förena den nedstigande kärleken med visheten. Liv och rörelse, förklarade Swedenborg, och han gjorde onekligen en resa på det inre planet mot allt djupare insikter. Nu kände han visshet om själens liv i en substantiell kropp efter döden och om att ett fullt verkligt mänskligt liv, fullt av nya arbetsuppgifter skulle vänta honom efter kroppens död.

I början av Arcana-verket förklarar Swedenborg: ”Det har av Herrens gudomliga barmhärtighet blivit mig förlänat att nu i några års tid ständigt och oavbrutet umgås med andar och änglar, höra dem tala och i min tur fått tala med dem. Därigenom har jag fått höra och se förvånansvärda saker i andra livet vilka aldrig kommit till någon människas kunskap eller i hennes föreställning.” Den uppståndne och ”förhärligade” Kristus, den ende Gudens uppenbarelse, står i själva centrum för Swedenborgs religionsåskådning, alltså ”Guds son” inte den naturligt mänskliga ”Marias son”. I Arcana-verkets början finner vi följande uttalande: ”I det följande förstå med Herren endast världens frälsare Jesus Kristus, och Herre kallas han utan annan benämning: som Herre erkännes han och tillbedes i hela Himmelen, emedan han har all makt i himlarna och på jordarna. ... ”I hela himmelen känner man icke heller någon annan fader än Herren.” (A. C. 14, 15)

Alla heliga skrifter vittnar således till sin inre mening om denne ende och var då alltigenom skriven i ”korrespondenser” men detta innebar ingalunda att de skulle kunna läsas och bättre förstås genom något slags koder. En yttre förståelse av korrespondenserna skulle helt visst kunna undanröja intellektuella hinder hos de flesta läsare men den sanna förståelsen kunde enligt Swedenborg bara komma genom Herrens andes inre ljus hos den ärligt strävande och sökande människan.

”Den tid kommer då det blir upplysning” förklara Swedenborg i Arcana Coelestia. Swedenborg blev i den andliga världen vittne till en ”yttersta dom”, då alla himlar och avgrunder i den andra världen ordnades sinsemellan, allt efter vars och ens inre rådande kärlek, alltefter ärligheten och djupet i vars och ens andliga sökande. Den mystika erfarenheten, inte det matematiska räknandet skulle nu bli en port till den sanna inre förståelsen av de andliga djupen. På liknande sätt skulle man då också kunna förstå andra folks och de antika människornas ”fabler” eller myter. Ljuset och framåtskridandet ibland människorna skulle kunna fortsätta, men skulle kunna se fram emot ett från himmelen nedstigande nytt samhällstillstånd, det nedstigande ”Nya Jerusalem”. Alltid skulle Herrens försyn vaka över oss, men något slut på historien var ej i sikte för oss. Vår uppgift skulle vara att modigt och ärligt ta vårt ansvar för oss själva och för våra medmänniskor genom ny bildning, nytt samhällsbyggande för alla människors välfärd och som förberedelse för ett nytt byggande i den andliga värld som vi alla en gång skall inträda i. Religionernas gränser och denominationer kommer då att tonas ner eller upphöra och en mänsklig gemenskap över alla gränser att inträda. Härom skriver Swedenborg i Arcana-verket: ”I kristenheten är det lärobestämningarna som åtskiljer församlingarna, och de benämner sig därefter romersk-katolska, lutheraner, calvinister eller reformerta och evangeliska, förutom andra benämningar. Att de så kallas, härleder sig från blotta lärobestämningen, vilket aldrig vore så, om de gjorde kärleken till Herren och människokärleken gentemot nästan till det huvudsakliga i tron. Då vore det där blott skiljaktigheter om trons hemligheter, den sant kristna skulle lämna åt envar efter hans samvete och säga i sitt hjärta, att han är en sant kristen, när han lever som en kristen, eller som Herren lär. Så skulle det av alla särskilda församlingar bli en enda, samt alla tvister, som uppkommer av blotta lärobestämningar, försvinna, ja den enes hätskheter emot den andre skulle i ögonblicket förskingras, och det skulle bli ett Herrens rike på jorden.” (A. C. 1799)

Man har stundom spekulerat över sambandet mellan Swedenborgs symbol- och bibeltolkning och den inom de europeiska frimurarordnarna gängse, där det finns många slående ömsesidiga likheter. För svenskt ordensliv tycks bröderna Samuel (1688-1743) och Mårten Triewald (1691-1747) haft betydelse, både tidvis nära vänner till Emanuel Swedenborg, och representerade samtidigt en Kristen humanism med anknytning till antikens tänkande, vilken väl bör ha överensstämt med Swedenborgs tänkande. Mårten Triewald och Emanuel Swedenborg brukar ju också ofta nämnas för att de efter gemensamma uppslag från England infört ångmaskinen i Sverige.

Visst skulle man kunna peka ut vissa ord och begrepp i Arcana-verket som i sin andliga symbolik kunde ses som nycklar för en förståelse av allegorierna här, men någon tolkning av bibeltexter eller andra texter med hjälp av tekniska koder är det aldrig fråga om, utan all djupare förståelse av de bibliska texterna och av Swedenborgs egna senare verk, ”de trettio volymerna” brukar man tala om i den engelskspråkiga världen, kommer enligt Swedenborg an på det tillstånd som den enskilda människan befinner sig i andligen, på den grad av upplysning från Herren som hon tar emot.

Vi lever enligt Swedenborg i en symbios, en tankegemenskap med änglar och andar i den andra världen, varför vår förståelse sammanfaller med den hos änglarna vid vår sida. Det sägs således i Arcana-verket att änglarna förstår Ordet allra bäst, då späda barn läser det, sådana som är i ett oskuldstillstånd och inte låtit sin egenkärlek ännu formulera några falska tolkningar. (A. C. 1776) Orden här antyder, att många hinder inom oss för det inre ljuset, den sanna upplysningen, måste undanröjas, innan vi klart kan börja se de inre meningarna.

Swedenborg valde alltså att efter 1749 i stora verk ord för ord söka förklara och kommentera några av de för de flesta besvärligaste eller dunklaste bland de bibliska skrifterna, första och andra Mosebok jämte Uppenbarelseboken. Både skapelsedagarnas bokstavliga sanning och Moses författarskap till dessa böcker hade man redan börjat ifrågasätta. Vissa händelser och handlingar där, också bland de ”utvalda” människorna kunde också starkt ifrågasättas ur etisk synpunkt. Men bokstavsmeningen i dessa förebildade ändå enligt Swedenborg viktiga andliga skeenden i världen, såsom Guds sons, Guds människonaturs nedstigande ifrån själviskhetens träldom och slutligen vår väg till änglarnas gemenskap och den himmelska saligheten genom många prövningar både här i jordelivet och genom prövning eller ”ödeläggelser”, passager i den andra världen. Detta är då budskapet i Uppenbarelseboken vars alla krigs- och naturkatastrofer förebildar detta på ett inre plan. I slutvisionen nedstiger det Nya Jerusalem, det nya Gudsriket, och de dödas uppståndelse blir en verklighet. Vi måste var och en gå till rätta med oss själva och stora andliga omvälvningar sker, men några plötsliga straffdomar eller något förstörande av de jordiska samhällena eller boningarna kan det inte bli fråga om. Något slut på den mänskliga historien blir det inte fråga om, utan vår jordevärld kommer som förut att fungera som en ”plantskola för himmelen”. (Swedenborg i verket Om den yttersta domen.)

Det nya, särskilt genom Emanuel Swedenborg förmedlade, budskapet om Guds eviga rike i såväl himlarna som på jorden, om hans nya ankomst i en fortskridande förnyad förståelse av den gudomliga sanningen kom tidigt att fängsla läsare av skrifterna.

Hela den andliga världen skildas i några verk från 1758, utgivna på latin i London, ”efter vad som blivit hört och sett”. Varje människoande inordnas genom Herrens barmhärtighet i denna ur kroppens död här i världen, allt efter vars och ens inre rådande kärlek. Här skildras hur afrikaner blir änglar i kraft av sin rena och enkla gudsdyrkan och hur de som har innerligt älskat varandra i denna världen kan bilda lyckliga par i den kommande. Ingen tvingas men det råder den djupaste gudomliga respekt för vars och ens frihet och förnuftighet.

Under sina senare år fick Emanuel Swedenborg ägna mycket kraft åt att stödja sina vänner Gabriel Beyer och Johan Rosén, båda lektorer vid det gymnasium i Göteborg där de unga förbereddes för prästämbetet. Man hade godkänt en predikosamling av Beyer som helt var gjord i Swedenborgs anda, men då på visst sätt berättigade anmälningar mot kyrkomyndigheternas beslut hade börjat komma in, ifrågasatte man oväntat dessa lektorers rätt att undervisa. Det blev en seg rättstvist med inlägg från olika håll. Under tiden dog först Swedenborg, sedan Rosén och slutligen Beyer. Swedenborg hann dock att ge sina vänner ett kraftigt stöd i skrivelser.

År 1770 for emellertid Swedenborg till Holland för att publicera sitt sista stora och sammanfattande verk ”Sanna Kristna Religionen”, och efter kort vistelse där kom han att tillbringa sin sista tid i England där han avslutade sitt jordeliv den 29 mars 1772. Under sin sista tid var han där nära anknuten till en läkare och trosfrände vid namn Husband Messiter som stod honom nära under hans sista stunder i London i hantverkaren Shearsmiths hem. Messiter representerade en krets med frisinnad judisk tro från vilken en deltagare, Gumpertz Levinson, i nära kontakt med Swedenborgs vänner kom att göra en insats för judarnas religionsfrihet i Sverige. Samverkan med judisk tradition fanns helt klart redan i Benzeliuskretsen i Uppsala, till vilken Emanuel Swedenborg hörde, genomdrev att f.d. rabbinen Johan Kemper blev anställd som universitetslärare i den kabbalistiska Zohar. Han hörde tydligen till den judiska humanism som sökte överbrygga gränserna mellan religionerna, till skillnad från den starka bokstavstro som annars ofta utmärkte de judiska grupperna vid denna tid.

Den sanna människovärlden bestod enligt Swedenborg var och en på sin givna plats tog sitt ansvar och gjorde sin plikt, inte bara mot den enskilda människan utan också mot det samhälle som ligger oss närmast. Men vår kärlek måste också omfatta människor i alla jordens samhällen och inte minst i alla religioner, utan att dessa skulle behöva omvända sig och bli sådana som oss själva.

”Nu är det tillåtet att med förståendet inträda i trons hemligheter” (Sanna Kristna Religionen 508) såg Swedenborg i en syn skrivet ovanför porten till ett tempel i den andliga världen. Nu kan himmelskt ljus flöda in i människans trosföreställningar, i samma mån som hon av fri vilja vill omvända sig för att följa den högre sanningen. Då blir det fråga om ett trons inre seende där alla förebildande former i världarna blir som speglingar av den gudomliga andens inflöde.

Olle Hjern